Lördag...

Har precis kommit hem från avslutningsfesten för korpenbowlingen...nykter och städad :)
Vi var tre "tjejer" från vårt lag som slöt upp till avslutningen i kväll, lite trist med tanke på att vi är sju stycken som spelar...men men...kan man inte så kan man inte...
Hade i alla fall väldigt trevligt, maten var god och sällskapet trevligt...

Känner mig dock irriterad, och det är över alla som ska ha något att säga om "skillsmässobarn"...och de verkar alltid veta den bästa lösningen...
Även om det inte är något illa ment, så strör det ju ändå salt i såret. Jag vet att jag gör det allra bästa jag kan för min dotter, så vet jag ju att det inte är den perfekta lösningen...så det sårar när andra påminner mig om det...

Ni kanske har lagt märke till att jag endast har min dotter på "halvtid". Hon är alltså 50% hos mig och 50% hos sin pappa. Eftersom hon är så pass liten (3 1/2 år) så har hon pendlat endast kortare perioder, tre nätter hos mamma och tre nätter hos pappa och så vidare.
Vi, hennes pappa och jag, har varit noga med att "lyssna" på A och läst av henne, för att till exempel se när det är dags att utöka perioderna. Det har hela tiden varit på hennes villkor, och inte vår. Nu har vi dock märkt att A inte riktigt hinner komma till ro mellan skiftningarna och vi anar att det beror på att det är för mycket hoppande.
Vi har nu pratat om detta och kommit överens om att utöka perioderna för att se om det blir bättre för henne. Vi ska pröva detta över sommaren, och kanske får vi gå tillbaka till det gamla "schemat" eller hitta på något annat... Kanske får vi ta till professionell hjälp för att hitta den bästa lösningen, någon som förstår barns psyke bättre än vad vi gör...

Det jag egentligen vill komma till är just att alla ska tycka och tänka om allt. Satt nu och hade en trevlig middag när en av gästerna började diskutera delad vårdnad. Hur hon ansåg att det skulle vara (för naturligtvis visste hon vad som var bäst), hur "skillsmässobarnet" mår, vad föräldrarna gör fel och så vidare.
Att försöka förklara att det inte finns någon perfekt lösning kändes som meningslöst.

Jag som mamma vill naturligtvis att min dotter ska få det så bra som det bara går, men hur jag än vrider och vänder på det så hittar jag inte lösningen. A har rätt till både sin mamma och pappa, och hennes pappa har rätt att ha henne halva tiden. Så länge inte A själv kan berätta hur hon vill ha det, så måste vi helt enkelt utgå ifrån vad vi tror är bäst för henne. Som förälder är vi också de som vet detta bäst...eller?
Den dag hon själv kan berätta och styra det hela, då får vi rätta oss efter det.
Det kan ju faktiskt komma en dag då hon säger att hon vill bo heltid hos sin pappa...

Känner mig...ja jag vet inte hur jag känner mig...men nedstämd är nog en bra beskrivning...

Nu ska jag slänga mig framför tv:n och slappa en stund :)

B.