Tandvärk...

och tandläkarfobi är ingen bra kombination...

Grattis Bodil, i år får du ett tandläkarbesök av Tomten. God Jul.
Det började igår eftermiddag. Kinden började kännas konstig, stum och molande. Jag hade inte ont när jag tuggade men när jag petade på tanden så kändes det inte bra.
Det här hade väl egentligen inte varit någon stor grej om det inte hade varit för min jäkla tandläkarfobi. Helvetet.
Skulle gladeligen gå över glödande kol bara jag slapp tankläkarenbesök.

Jag vaknade flera gånger i natt för att känna efter om det hade gått över eller inte. Hoppades naturligtvis att det hade gjort det. Fel. Vaknade i morse och insåg att jag fick försöka övervinna min stigande panik och ringa tandläkaren.
Ja, för nu började min panik, ångest och velande. Ångesten tycker att jag kan vänta till mellandagarna. Förnuftet säger att jag ska ringa NU. Jag försöker hitta på alla möjliga ursäkter att INTE ringa. Förnuftet vinner.
Jag letar fram telefonkatalogen. Handsvett, darrande händer, tårar i ögonen och växande panik. Ångest.
Jag lyckas slå numret till tandläkaren. Lägger på luren. Slår numret igen och hinner inte lägga på denna gång.
På andra sidan luren svarar en en trevlig röst och jag förklarar halvgråtande mitt ärende. Fick tid 12.40 I DAG! Hjälp!
Just nu, i skrivande stund, är jag rätt panikslagen. Jag vet också att idag kommer det inte bli mycket gjort.

Nu tror ni säkert att jag överdriver men så är det tyvärr inte. Jag är i normala fall en väldigt samlad och nerepåjorden-person men som totalt tappar fotfästet när det handlar om tandläkarbesök. Svårförklarligt.

Min tankläkarfobi kan jag inte förklara. Det är inte själva ingreppet som jag är rädd för utan det är hela fenomenet tandläkare som ger mig panik och ångest. Allt från att beställa tid eller få en kallelse, gå dit, vara där. Sedan är det över. Till nästa gång jag ska dit.

Idag kommer jag att gråta. Av panik. Helvetet.

B.