...i en rasande fart...
Snart åker vi hem igen. Vill inte. Visst längtar vi hem, samtidigt som vi inte alls vill åka hem. Borta bra men hemma bäst stämmer nog. Men det här känns ju som hemma också. Jaja. Innerst inne så vill vi nog alla tre åka hem. Jag till M. Prinsessan längta snart hem till R. Mamma vill hem till pappa.
Prinsessan har som sagt haft feber idag. Ingen hög sådan men hon har helt klart varit påverkad av den. Så tråkigt för henne. Ögonen är som speglar, alldeles glansiga av febern. Näsan är röd av allt torkande. Munnen är torr av att ha andats med öppen mun allt för mycket. Tur det finns Bromhexin, Alvedon och Arméns hudsalva. Det dämpar och lättar.
Nu sover hon igen. Helt utslagen.
När saker händer, om än endast med en liten avvikelse från det normala, så kan jag inte låta bli att tänka på vad jag skulle göra om något riktigt allvarligt skulle hända.
Jag läser i tidningar, ser på TV och hör andra levnadsöden om hur föräldrar mister ett barn och om hur barn mister en förälder. Hur klarar de det?
Hur kommer jag att reagera när mina föräldrar går vidare? Med sorg naturligtvis. Men hur kommer sorgen att te sig. Om det händer Prinsessan något. Kommer jag att överleva det? Kanske gör jag det ändå. Fast jag inte kan tro det nu.
Min mamma och pappa fixade det. När min bror gick bort för 31 år sedan. Många av mina vänner har överlevt när någon (eller båda) av deras föräldar har gått vidare. Ja. Man fixar det kanske. Eller.
Det värsta som skulle kunna hända är nog att ens barn far illa. Hemsk tanke som helst inte vill tänkas. Men. Om.
Nåja. Nu är Prinsessan tack och lov inte allvarligt sjuk. En vanlig förkylning är inget att deppa ihop över men jag kan som sagt ändå inte låta bli att fundera. Så är det att vara mamma. En fjäder blir en höna...
Nu ska jag gå ner och surra bort några timmar med min syster. Tankning pågår...
B.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar