Jag har haft en liten bloggtorka tror jag. Har varken haft lust eller ork till att blogga. Energin har gått till annat. Inte för att blogga är särskilt jobbigt och ansträngande men...ja ni fårstår kanske...
Mycket och ingenting har hänt. Prinsessan har hunnit varit hemma en vecka, och hos R, i snart en vecka. Tiden rusar.
Mycket händer just nu, som jag inte kan dryfta om riktigt än, men som jag definitivt ska berätta om, när allt har gått i "lås". Kan säga så mycket i allafall, att det är något positivt, som är på väg att hända.
Jag har pysslat en hel del. Har behövt avkopplingen som det ger. Så skönt att bara få försvinna in i pysselträsket och lalla runt där ett tag. Njuter av varje minut :)
I förra veckan hände dock något roligt :)
Ni som har följt bloggen vet ju hur nojjig jag har varit över Prinsessans brist på skinn på näsan, självförtroende och tuffhet. Även om jag innerst inne har vetat att det med största sannolikhet har varit något övergående så har jag ändå varit orolig. Dels för att hon ska bli lik mig, som jag var när jag var liten, en mes som aldrig tordes säga ifrån. Nu kan jag dock släppa den goda nyheten att det har det börjat växa, skinnet på hennes näsan :)
Förra tisdagen var jag, Prinsessan, hennes kompis N och hennes mamma, på badhuset för att roa oss. Efter halvtid så gick vi upp för att fika och tjejerna ville leka i lekhörnan bland kuddar, hagar och klurigheter. Medan de var där och lekte så kom två stortjejer (13-14 år) och började flamsa runt i lekhörnan (notera att lekhörnan är för barn, inte för tonåringar). Jag sitter och iakttar dem när jag ser när hon, Prinsessan, sätter händerna i sidorna, spänner ögonen i stortjejerna och säger med bestämd röst; "Ni får inte leka här, här får bara barn leka, och ni är inte barn." Jag tror också att hon sa åt dem att gå därifrån, men jag hörde tyvärr inte allt som hon sa. Stortjejerna blir i allafall hyfsat generad och ställer sig i ett hörn och fnissar, men flamsar runt gör de inte längre. Prinsessan och N fortsätter att leka en liten stund, allt medan stortjejerna står och trycker i ett hörn. Oj vad jag njöt, men har jag skapat ett monster?!?? Tiden får utvisa.
Badbrudarna efter badet, när de fixar sitt hår...
Sååå söta :)
Nästa höjdpunkt. Saker börjar hända med min Epic6. Det är evigheter sedan den gick sönder, och evigheter sedan jag reklamerade den. Efter mycket hjälp från Nettan, hos Nettans scrapbooking4you, så har de äntligen fått tummen ur röva hos QuicKutz. De har skickat en ny maskin åt mig som kommer om 3-4 veckor(!!!). Fantastiskt. Känner mig lite smått handikappad i mitt skapande utan denna underbara maskin. Saknar den sååååå....
I torsdags var jag bjuden till min goa vän C, där jag fick både taktilbehandling, god middag, en härlig promenad och supergod efterrätt. Allt i nämnd ordning :)
Jag förstår inte hur något kan vara så skönt, och så avkopplande, som taktil beröring. Jag är så fullkomligt medveten om varenda beröring, samtidigt som jag är så avkopplad så det känns som jag svävar. Jag har upplevt detta en gång förut, innan jag började med taktilbehandling, och det var när jag fick healing av S. Det var samma känsla av viktlöshet. Detta kanske låter riktigt flummigt, men det är verkligen så jag upplever det. Viktlöshet. För alla som inte har provat taktil stimulering, så rekommenderar jag det verkligen.
Snart åker Prinsessan till Tunisien med R och bonusfamilj. NERVÖST!!! Jag vet att R tar jättebra hand om henne men med moderskapet kommer, som sagt, även nojjigheten. Tänk om någon kidnappar henne, tänk om hon drunknar, tänk om hon...tänk om hon... Jag har pratat med henne om att se upp för främmande människor, godisbjudande farbröder, förrädiska vatten och det ena med det andra. Förståndig som hon är så har hon nog förstått ett och annat. Mitt kontrollbehov gör dock att jag helst vill gömma mig i en av väskorna och följa med på resan. Jag litar dock, innerst inne, på både R och bonusmamma så allt går med största säkerhet hur bra som helst. Men tänk om...
Dessutom. Som om inte detta var nog, att hon är billioner mil ifrån mig, så får jag inte träffa henne på 10 dagar. TIO dagar. Hur ska det gå!!! Sju dagar går att överleva. Men TIO dagar. Hur ska jag överleva det? Plågsamt.
Den här tiden, om en månad, tar världens bästa Nea studenten. Detta betyder att då är vi i underbara Karlstad. Resan ner och hem blir kanske inte den härligaste, med bilen knökafull med fyra vuxna, en Prinsessa och en hund. Plus packning. Men, det ska nog gå bra. Det ska bara bli skönt att få träffa dem igen, syster och hela hennes goa familj.
Ett besök hos Ljuva änglar ska göras. Absolut. Eftersom vi åker bil kan jag handla papper. Mycket papper. Jag älskar att handla papper när jag får se dem IRL. Oj vad jag ska frossa...hehe... I övrigt ska jag bara njuta av veckan med mina nära och kära :)
Nej hörrni, nu får det vara nog för ikväll. Jag ska kika på ett avsnitt av Grey's Anatomy, hänga en tvätt och sedan blir det CSI innan läggdags.
Må väl, folk o fä!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar