Måste bara berätta...

...om en rolig, och lite pinsam, situation som uppstod häromdagen :)

Jag och Prinsessan var på Lindex och kollade kläder. Jag hittade en blus och ett par jeans som jag ville prova. Sagt och gjort, vi knökade in oss i en av provhytterna och jag började med att ta på blusen. När det var dags för jeansen så säger min underbara lilla dotter:
- Mamma, varför har du dina mormorstrosor på dig idag?
Jag svarar nått med att det bara blev så...
Min Prinsessa är ju naturligtvis inte nöjd med det, utan fortsätter sin utfrågning...
- Men mamma, de är ju så fula!
I hytterna runtom börjar folk att fnissa och jag försöker lite diskret att hyscha tyst på min lilla pratkvarn.
Medan jag står där och försöker få henne att prata om annat så blir hon tyst, funderar en stund och utbrister:
- Men mamma, jag älskar dig ändå, fast trosorna är ful och du är tjock!
Ja...vad gör man...haha...
I hytten bredvid hör jag någon som förtvivlat försöker kväva ett skratt, men som inte lyckas något vidare :)
Jag börjar skratta åt hennes underbara oskyldiga ärlighet och kan inte kontra med annat än:
- Jag älskar dig med gumman!

Barn är underbara med sin okonstlade och ärliga rättframhet, som ibland kan ställa till det lite :)
Detta är ännu en del av den svåra uppgiften, barnuppfostran...att lära sitt barn när det är lämpligt att säga vissa saker, och när det inte är lämpligt...

Även om det är ett barn som säger att någon till exempel är tjock, så är det inte alla som förstår det ur barnets perspektiv, vilket leder till att personen tar illa upp.
Jag försöker lära Prinsessan att till mamma kan man säga att jag är tjock, men man får inte säga till andra att de är det (för att de kan bli ledsna). Hon förstår det dock inte riktigt för för henne är det ju inte fult, bara en realitet, att någon är tjock...

Härliga ärliga lilla Prinsessan...JAG ÄLSKAR DIG!!!...

Pöss, B.